Igår var vi i kyrkan på högmässa. 7-åringen skulle framträda med sin kör. Annars sjunger de på familjegudstjänster, men igår skulle de få visa upp sig på en högmässa som är mer högtidlig med nattvard.
De skötte sig naturligtvis galant! De var jätteduktiga! Det är så roligt att hon också sjunger, att hon går i mina fotspår. Jag började själv sjunga när jag var i 5-årsåldern genom kyrkan.
Jag har aldrig varit särskilt religiös av mig. Men kyrkan har alltid funnits i mitt liv på ett eller annat sätt. Jag är uppvuxen i en liten by, mina föräldrar har arbetat inom kyrkan, ja även jag och mina syskon :-) Jag har sjungit i kyrkokör och därför varit med på några gudstjänster.
Det jag slås av, varje gång jag besöker kyrkan, är att jag, trots att jag inte är religiös, inte tror på gud, ändå på något sätt tycker om att vara där. Jag fylls av någon sorts hoppfullhet, glädje, tro på att det ordnar sig. Jag blir också lätt rörd där, det känns som att det finns så mycket kärlek där. Sen tycker jag att det är rätt tråkigt ibland att lyssna på predikan och bibeltexter och sånt, men om jag lyssnar ordentligt så finns det mycket att ta till sig och fundera över. Igår handlade det om tacksamhet. Och det är väl nåt vi alltid behöver påminnas om? Alla har vi något att vara tacksamma över, även när det känns som sämst...
Idag är jag tacksam över att jag och min familj är friska, att jag har två helt underbara, söta och rara barn, att jag har vänner som bryr sig om mig, ett jobb jag gillar, ett fint kök jag tycker om och att jag faktiskt har en möjlighet att göra det jag vill. Jag avslutar dagen med att tänka på det jag har och inte på det jag inte har...
Det ska jag försöka göra varje kväll hädanefter. Då kanske det blir lättare att få perspektiv på saker...
KRAM TILL ER ALLA
